Hundar är inte människor

Alla djurägare beter sig olika mot sina djur. Självklart är Baltis min bebis men inte i den bemärkelsen att han är ett substitut för ett barn. Han är min djurbebis. Jag klipper och trimmar och ser till så att han har allt han behöver materiellt och emotionellt. Inget som jag anser har gått till överdrift.

I mitt hem är det mina regler som gäller. Han måste vänta på lov för att vara på filten i soffan, vi går ut när JAG känner för att gå ut och stiger tidigast upp när JAG stiger upp. Han är hund och jag är ledare.

Eftersom det bara är han och jag känner jag ibland att han ändå blir ett substitut för en människa. Med det menar jag att vi konstant har en monolog här hemma, jag pratar och han lyssnar inte. Som en dålig sambo. Men han är ändå min kompis.

Ikväll var ett sådant tillfälle då jag inser vad jag lever med.
Först stal han hälften av glögg- och pepparkaksbullarna jag ställt i uterummet. När vi sedan gick på promenad hittade han under snön en hög med bajs som han med iver satte i sig.

Resten av kvällen har varit tyst för jag insåg att jag konstant talar med en vägg och det är ju inte lönt. Det är en hund jag lever med. Inte en människa.

Ps. Det är därför jag aldrig låter Baltis slicka på mig och det är vidrigt då människor låter hundar slicka dem i ansiktet. De kan lika gärna gnida huvudet i hundens arsle för det är där tungan varit säkert 10 gånger under dagens lopp.

Tack och godnatt!