7 december 2009

Ales stenar

Jag armbågade mig ur fiskrökeriet och vandrade upp till Ales stenar istället.

Med dimman idag var det extra trolsk stämning och man kan känna historiens vingslag. Jag har dessutom aldrig varit helt ensam där och det var extra magiskt.

Vid kanten mot havet känner man sig väldigt liten, branta sluttningar på nästan 100m slutar i ett vilt hav och fiskmåsarna skrek utanför branten med så tät dimma att de inte syntes.

1 kommentar:

  1. Häftigt...
    Jag har fortfarande aldrig varit vid Ale stenar. Vågar knappt säga det, men så är det...
    Ännu en plats jag SKA ta mig till nån gång. Finns så många sådana...

    SvaraRadera