Idag kl 11:00 var det då dags att ta farväl av Marie från Karelen. En champagnefärgad ros från mamma och en från mig hade jag med.
Uppståndelsens kapell på Limhamns kyrkogård.
Vi var väl ca 8 st så det var ju förvånande. Eftersom ingen av dem nämnts av Marie. Samtliga hade sina sorgliga ursäkter till varför de inte hjälpt henne till ett värdigare liv. Varför inte istället stå för de beslut de tagit att inte ha kontakt? Att inte finnas där fastän hon desperat behövde dem? Det finns släktingar som jag tagit avstånd från och om jag väljer att gå på deras begravningar kommer jag se det som ett farväl till en människa jag en gång förut tyckt mycket om. Det kommer inte att komma ursäkter ur munnen på mig och jag kommer heller inte att känna ånger för de beslut jag tagit. Vi väljer hur vi vill behandla andra varje minut av varje dag. Så väljer man ett beteende får man också ta samtliga konsekvenser som hör därtill.
Det var en vacker kista. Prästen var väl lite sådär, stakade sig och fick hela tiden kolla på fusklappen. Sjunga kunde han inte heller. Men i sin helhet var det ett ganska vackert farväl till en människa som levt på övertid alltför länge.
Jag väljer att minnas Marie som hon var innan hon åkte in på sjukhuset. Då blev hon arg och förvirrad och hade ingen livslust. I somras var hon pratglad och fnittrig! Nu har hon det bara bra tror jag utan att för den skull tro på något särskilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar