När jag igår mött upp svärmor och gammelmorfar på stationen körde vi till Haslev för att besöka min exmans grav.
Köpte med mig en dekoration i form av en nalle. Det är kallt ute nu och jag tänkte att en nalle att själsligt gosa med är aldrig fel.
Hade även en inre konversation med honom om att han skulle hjälpa mig ur min förbannelse av olycklig kärlek. En väninna sa idag att han säkert vakar över mig och vill se mig lycklig och jag replikerade att det var bäst för honom, annars ska jag minsann jaga honom med en högaffel när jag väl kommer dit han är.
Det är ju så sällan jag är hos honom vid graven, kanske vartannat år bara. Men jag känner inte att han finns där. Alls. Däremot känner jag honom inombords och det är väl ännu bättre,säg? Fastän att han ligger där nere i jorden, jag vet ju vad jag klädde honom i, jag kan se framför mig vigselringen på hans finger, så känner jag honom inte där. Märkligt.
Finn är ju en del av dig och den känslan kan aldrig försvinna. Söta nallen behövde ni båda.
SvaraRaderaPuss, Ma__
Vilken söt nalle, den behövde ni nog båda. Självkart kan du känna honom inom dig, ni var en del av varandra. Och vill han inte att du ska bli lycklig så tar jag också med mig en högaffel när det är min tur att kasta in handduken så kan vi jaga honom tillsammans.
SvaraRaderaFår jag fråga vad han dog av?
Kram i mörkret
Finn dog i leukemi 2004, han hade varit sjuk i 10 månader när kroppen inte orkade mer.
SvaraRaderaDå hade han hunnit få två transplantationer av stamceller från en donator i Tyskland men det hjälpte inte.
Vi var förlovade men hade inte hunnit med en kyrkovigsel innan han blev sjuk. Vi fick en nödvigsel på hans rum av sjukhusprästen och han somnade in en halvtimme senare på Rigshospitalet i Köpenhamn en vacker gryning i augusti!