Idag för fem år sedan försvann du. Du tog ditt sista andetag. Ett andetag som vittnade om din långa kamp mot din största fiende, din egen kropp.
För fem år sedan skulle jag gå Walkathon i Köpenhamn. När jag kom hem stod skorna fortfarande vid dörren, oanvända, ledsna nästan.
För fem år sedan gifte jag mig. Trettio minuter senare var jag ensam igen. Ensam med att ordna allt i ett land jag fortfarande var nykomling i. Jag fick ingen ring. Inga blommor. Ingen klänning. Ingen familj som leende såg allt det vackra i ceremonin.
Men jag fick dig, det enda som betydde något för mig. Vi fick varandra i ett kalt rum med vacker utsikt en gryningsmorgon i världens vackraste stad.
I det rum du sett genom ditt fönster och önskat att du fått ligga i hela tiden. I det rummet tog du som av en slump ditt sista andetag.
Vid denna tiden för fem år sedan satt jag i en obäddad säng i vår stora vackra taklägenhet från sekelskiftet. Jag satt ihopkrupen och tittade på stuckaturen, på det knarrande trägolvet, på den franska balkongen med de vackraste fönstren. Här skulle vi ju bli gamla, i världens vackraste stad. Istället satt jag ensam och tom i vår säng och förstod ingenting.
Jag hade just sagt mina adjö till dig och kommit hem igen. Det kändes som det största sveket någonsin att lämna dig där. Det var ju vi två mot världen. Och istället hade jag lämnat dig. Efter flera timmar som kändes som minuter hade jag släppt din kalla hand, vänt dig ryggen och lämnat ditt rum och nu var vi båda ensamma.
Var din själ fanns nu visste jag inte. Själv började jag på ett nytt kapitel som just då kändes som slutet på allt. Såret i min själ var så djupt att jag inte kunde andas av smärtan. Jag hade förlorat min man, för alltid. Vad skulle jag ta mig till nu? Det tog lång tid innan jag tog mitt första andetag igen men jag gjorde det.
Tiden läker inte alla sår. Det är vad du använder din tid till som kan läka sår.
Och jag är lycklig igen.
För fem år sedan skulle jag gå Walkathon i Köpenhamn. När jag kom hem stod skorna fortfarande vid dörren, oanvända, ledsna nästan.
För fem år sedan gifte jag mig. Trettio minuter senare var jag ensam igen. Ensam med att ordna allt i ett land jag fortfarande var nykomling i. Jag fick ingen ring. Inga blommor. Ingen klänning. Ingen familj som leende såg allt det vackra i ceremonin.
Men jag fick dig, det enda som betydde något för mig. Vi fick varandra i ett kalt rum med vacker utsikt en gryningsmorgon i världens vackraste stad.
I det rum du sett genom ditt fönster och önskat att du fått ligga i hela tiden. I det rummet tog du som av en slump ditt sista andetag.
Vid denna tiden för fem år sedan satt jag i en obäddad säng i vår stora vackra taklägenhet från sekelskiftet. Jag satt ihopkrupen och tittade på stuckaturen, på det knarrande trägolvet, på den franska balkongen med de vackraste fönstren. Här skulle vi ju bli gamla, i världens vackraste stad. Istället satt jag ensam och tom i vår säng och förstod ingenting.
Jag hade just sagt mina adjö till dig och kommit hem igen. Det kändes som det största sveket någonsin att lämna dig där. Det var ju vi två mot världen. Och istället hade jag lämnat dig. Efter flera timmar som kändes som minuter hade jag släppt din kalla hand, vänt dig ryggen och lämnat ditt rum och nu var vi båda ensamma.
Var din själ fanns nu visste jag inte. Själv började jag på ett nytt kapitel som just då kändes som slutet på allt. Såret i min själ var så djupt att jag inte kunde andas av smärtan. Jag hade förlorat min man, för alltid. Vad skulle jag ta mig till nu? Det tog lång tid innan jag tog mitt första andetag igen men jag gjorde det.
Tiden läker inte alla sår. Det är vad du använder din tid till som kan läka sår.
Och jag är lycklig igen.
28.8.2004
Usch! Försöker att inte fälla en tår eftersom det skulle förstöra bröllopssminkningen, men det är inte lätt.
SvaraRaderaKram på dig vännen!
Läste ditt inlägg med tårar i ögonen. Jättefint skrivet! Visst kan man bli lycklig igen och förvara minnet av den man förlorat. KRAM
SvaraRadera