Får påminna mig själv om att trots att det är söndag är det som en lördag. Vaknade tidigt men behöver ju inte gå och lägga mig för att gå upp i ottan imorgon.
Tog en lång ridtur i duggregnet idag och efter det en lång skogspromenad med Liten, välbehövligt för sinnet.
Lyssnade på två sommarpratar-program under stallsysslorna och promenaden. Lyssnar ju aldrig på radio så jag tänker inte på att man med appen kan lyssna när man vill : )
Sarita Skagnes program hade fått högst betyg av sommarpratarna. Hennes berättelse började som oönskad dotter i Indien. Där hennes far bytte bort henne mot sin systers son och där hon fick tjäna som piga hos sin faster från fyra års ålder samtidigt som hela hennes familj flyttade till Norge. Hur hon drömde om att bli älskad och hur hon som tonåring fick resa till Norge för att hennes faster inte hade lust att ha en tonåring i huset. Rädslan för sin far som slog henne och hur modig hon var som lyckades ta sig ur detta järngrepp. Mycket bra program.
Lyssnade även på numera avlidna Kristian Gidlunds program. Mycket gripande att lyssna på en människas ärliga tankar kring sin dödliga cancer, på det som aldrig kommer att upplevas och värdet i det som har upplevts.
Tankarna gick ju osökt till Finn och hans resa som också hade ett olyckligt slut. Undrade en del över vilka tankar han haft. Han ville aldrig prata om döden och jag ville heller inte tvinga honom till det. Alla tankar han uttryckte handlade om nuet. För att orka igenom allt det hemska handlade det om att klara en dag i taget.
Tänkte också mycket på hur det var för honom att ha någon att dela precis allt med, både hopp och tvivel och svarta tankar. Om jag försöker sätta mig in i att vara den sjuka så måste det varit en oerhörd gåva att veta att man inte är ensam. Den totala tilliten till en annan människas lojalitet. Att inte en sekund tvivla på om denne finns där även imorgon, det är så självklart så man behöver inte lägga en sekund på rädslan att det inte ska vara så men för den sakens skull ändå aldrig ta den för givet. Vi var självklart inte alltid varandras favoriter men vi visste utan minsta tvekan att vi var varandras förstahandsval. Tryggheten i den känslan är obeskrivlig och den är det särskilt när den ena är svag och behöver luta sig mot den andre en tid.
För mig är det den kärleken jag vill ha, den underbara tilliten hos båda till att vara förstahandsvalet. Den tilliten finns såklart inte varje dag, ibland sviktar den i perioder men den är där i grund och botten. Att ha en okomplicerad och rolig vardag som man då och då förgyller lite extra. Att ha vissa gemensamma intressen och något som är ens eget. Att den människan man valt är någon vars lycka är en prioritet, en djup omtanke kring den personens välmående och utveckling, att känna glädje när man kan uppfylla den andras drömmar och önskningar. Tryggheten i att veta att man är allt detta för någon annan och får det tillbaka är för mig vad som krävs för att vilja ge den personen min framtid.
Ja Kristian Gidlunds program var rörande och i allra högsta grad tänkvärt.
.JPEG)
