Ja då är tredje dagen av tio avklarad. Kommer med största sannolikhet kunna säga efter denna prövning att jag har testat och aldrig mer kommer att göra det igen. Inte pga rörelserna för man liksom begriper hur bra det är för kroppen. Men för fasiken, det är värmen som gör mig tokig! Att träna intensivt i kroppstemperatur är verkligen inte roligt. Jag har aldrig någonsin sett mina ben och fötter svettas, jo självklart har jag varit svettig om benen men jag har aldrig sett svettdroppar tryckas ur dess körtlar. Fötterna är dekorerade med pärlor och från pannan rinner det liksom konstant!
Jag önskar verkligen att det var dag nio nu för jag är riktigt trött på det men jag kan inte ge upp innan jag helhjärtat (eg. halvhjärtat eftersom jag redan inte gillar det...) gjort det alla tio dagarna som de rekommenderar.
Idag fick jag i alla fall reda på varför jag mår illa i asana nr 22 (kamelen). Det är för att matsmältningsorganen trycks upp mot halsen. Därför mår man illa om man har druckit under passet. Alltså måste jag ha tagit sista slurken tidigare än jag gjort hittills. Men det är ju en mental viktig paus att dricka än om kroppen egentligen inte behöver det.
Vad är meningen med värmen? Muskler och bindvävnad blir mjukare och tillåter då en djupare stretch med mindre risk för skador. Kapillärerna utvidgar sig som en reaktion av värmen och det resulterar i att mer syre förs till muskler, vävnader, körtlar och organ. Värmen främjar också svettningen som hjälper avgiftningsprocessen genom att svettas ut slaggprodukter genom kroppens största elimineringsorgan – huden. Pulsen höjs vilket stärker hjärtat, förbättrar hjärt- och kärlsystemet och konditionen samt påskyndar nedbrytningen av glykos och fettsyror. Efter regelbunden praktisering av yoga i värme reducerar vi även kroniska inflammationer i muskler och leder.
"Alis volat propriis" är latin för "hon flyger med egna vingar" Jag ser det som en vacker beskrivning av min självständighet.
Det finns många individer som gör mitt liv härligt att leva men det finns bara en som jag känner mig beroende av för att överleva.
Jag har fått lära mig av henne, min kära mamma, att man försöker själv tills man överbevisas att man inte klarar något och då försöker man ändå en gång till.
Livet har vassa taggar som ibland orsakar sår så djupa att man nästan tappar förmågan att andas av smärtan. Men för varje gång man tar det första flämtande andetaget igen, växer sig vingarna än starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar