Att ta sig tid

Idag lunchade jag med en kollega, pratade både dåtid, nutid och framtid. Det är ett härligt val, att bara lägga sin fritid på människor med fina kvaliteter och undvika resten, de som är bara bekanta. I alla fall för mig.

På vägen tillbaka till jobb fick jag en stark känsla av att gå in i s:t Paulikyrkan och tända ett ljus för de som står mig kärast. Är agnostiker men uppskattar den ro och trygghet en gammal kyrka förmedlar till mig. Första tanken var att skippa det för egentligen hade jag inte tid och ro. Men är det något jag lärt mig av att behöva begrava den man jag önskade mig en framtid med så är det att ta sig tid. Tid till det som är viktigt, idag kan verkligen vara sista dagen och denna timmen sista timmen. Ibland glömmer jag av mig trots min erfarenhet men det är ju för att det gått några år och i vardagen är det lätt att glömma när sorgen inte längre finns med en. Så jag tog omvägen och tände ett ljus för mamma, ett för min exman Finn, ett för min Fie och ett för min Majken, mina styvdöttrar.

Nu känns det bra, det gör det ju oftast när man gjort sådant man egentligen vill men inte tar sig tid till. Och min tid fyller jag med kvalitet, oavsett om det gäller mitt jobb, min fritid eller mina relationer.