Igår fick jag idén att anmäla mig till i FORM-loppet i september i Malmö. Varför vet jag inte men det är väl en bra sporre att springa milen några gånger tills dess. Valde alltså 10 km.
Begav mig ut ikväll tillsammans med B för att träna, brukar springa 5 km men tänkte ta 8 idag. När jag tagit första rundan på 3 km och svängde in på vanliga rundan på 5 km satte B ner tassen. Normalt springer jag på kvällen eller morgnarna på helgen för att det ska vara svalare för honom. Vet inte om det var för varmt vid 18 eller om han börjar bli för gammal för att följa med men han sackade in ordentligt vid 3 km och vid 3,5 gav jag upp. Visst förstår jag om han börjar bli trött, han är ju snart 9 år gammal. Men vi har sprungit så mycket så han är i god form tycker jag. Jag lackade ur totalt i alla fall eftersom han saktar in och jag kan omöjligt jogga i min fart med 45 kg i ett koppel som bromsar. Besviken blev jag också eftersom jag inte kände mig trött alls och kunde tagit 8 km utan problem. Så det var att gå hem istället. Nytt försök imorgon.
Nu när han är så gammal och lugn får han ibland sova i uterummet med öppen dörr. Jag har ju inget staket och han hatar både ekorrar och katter så det kan ju vara lite risky att ge honom fritt blås ut. Men han har inte blivit vansinnig och rusat ut på flera år.
Just nu löper två av hans kompisar i närheten så vår relation är lite knakig just nu. Han är lite rolig där för han bryr sig bara om löptikar han känner. Han är som jag, lägger bara energi på djupa relationer och struntar i att ha bekanta. Hans tillfälliga personlighetsstörning innebär i alla fall att vi nu kan kela lite i soffan med närkontakt. Normalt sitter han ju bara i mitt knä i närvaron av nyårsraketer men nu kan han tänka sig att ligga i knät en stund i alla fall. Annars får jag bara ha en fnatt-hand på honom, inte luta mig eller hålla om honom.
Sötnöt
I helgen blev han av någon anledning jag inte kunde förstå skitsur. Han blir aldrig sur annars men nu bara tvärsurade han. Skyller på personlighetsstörningen pga löptik.
Så ikväll bakade vi kakor som comfort-food : )
Kärleken och vänskapen som man kan ha till ett djur är ovärderlig och svår att förstå för de som inte haft det. När man ser dina bilder och läser dina inlägg om Baltis så finner jag bara två ord, evig kärlek!
SvaraRaderaJag kan bara jämföra min kärlek till Simba som lämnade oss för ca 1½ år sedan, går inte en dag utan att jag saknar honom, han var helt enkelt en bästa vän <3