Nära döden. Eller ja, inte alls men lite känsla av det.

Idag var jag ute och red med sällskap där den andra hästens ben är lite längre och därmed tar lite längre steg. Vilket betyder att jag i skritt ofta får ta några travsteg för att komma ikapp. Första galoppen gick bra men jag höll in honom för att jag helt enkelt inte har galopperat tillräckligt för att vara bekväm i högre hastigheter vilket gjorde honom rätt sne att behöva ligga tio meter efter. Men han lydde ju så jag var nöjd med det.
I andra galoppen gick det inte alls särskilt bra däremot. Vi började galoppera någon meter innan den andra hästen och då slog det slint i huvudet på Athlowe. Han skulle minsjäl inte låta den där långbenta skönheten springa förbi honom så han gasade på utav helvete och eggades av att hon hela tiden var bakom. Själv hade jag fullt upp med att helt utan respons bromsa in honom. Inte ens den speciella visslingen hans ägare använder när han springer för fort funkade.
Det var inte farten (55 km/h enligt Endomondo) som jag hade problem med. Det var att han inte reagerade på mina kommando och det tog mig känslomässigt direkt tillbaka till ridolyckan i tonåren. Fick samma känsla av hjälplöshet som jag hade när den hästen skenade i skogen och jag flög av och sen var allt en enda minneslucka. Självklart blev jag jätteledsen när han väl stannat och sen direkt efter förbannad på honom för att han tagit sig sådan frihet och struntade i mina kommando. Så jag vände om och galopperade uppför backen själv och det gick jättebra.

Men känslan när han sprang så fort och jag inte hade kontroll kändes lite som att jag skulle dö. Mitt ridsällskap som kom bakom tyckte att det gick lite väl fort men såg inget konstigt med mig. Det betyder i alla fall att det såg mer balanserat ut än vad det kändes precis då. Alltid något positivt.