Det här med Studenten...

Det är möjligt att jag nu framstår som en glädjedödare för vissa men jag måste kommentera den här hysterin med Studenten.

Idag tar treorna på Latin examen. Jag står vid busshållplatsen och beskådar detta spektakel med bengaliska eldar och vrål värre än när Sverige vinner fotbolls-VM. Är jätteglad för deras totala lycka men kan inte låta bli att skratta lite inombords åt det de firar.

Idag kan man ta Studenten trots att man inte är behörig att läsa vidare på högre utbildning. Tittar man på statistiken över resultaten för dessa studenter är den horribel! För de flesta på Latinskolan som då läser studieförberedande program är detta enbart ett depåstopp med minst tre års kommande studier på en nivå som helt plötsligt börjar kräva lite av sina studenter. Dagistiden är liksom slut.

För dem som är skoltrötta och vill jobba eller för dem som läst yrkesförberedande program och nu är klara förstår jag festen. Men för dem som ska vidare begriper jag inte vad det är de firar? Och för den enorma grupp som inte får läsa vidare pga dåliga studieresultat är jag än mer förbryllad.

Det är ju en tradition som fötts ur en tid då gymnasiestudier var få förunnat. Då man gick ut realen, skrev examensprov och inte visste om rättningen direkt efter ledde till att man fick sin mössa och fick möta familj och vänner på framsidan med hurrarop eller möta skammen genom att lämna byggnaden genom bakdörren och sedan stå till svars för besvikna och förnedrade anhöriga.

Jag var lika lycklig på min Student. I min egen värld hade jag uppnått något sensationellt, nu efter ett antal års arbetsliv och sex års vidare studier undrar jag hur jag egentligen tänkte?

När jag läser Fattigbloggen på Aftonbladet.se och ser hur resurssvaga föräldrar inte begriper hur de ska få ihop dessa enorma summor som det utvecklats till för denna fest så lider jag med dem.

Jag skäms för att min egen mamma fick vända på kronorna för att ge mig en fin budgetfest med smörgåstårta och studentskylt. För att fira vad? Att jag kommit nästan till mållinjen? Jag är otroligt tacksam att mamma gav mig ett fint minne men jag ångrar idag att jag inte bara köpte mössan, vinkade på trappan och sedan lät mamma behålla pengarna som resten kostade och kunde lägga dem på något betydligt viktigare för oss båda och med det även sluppit oron över hur pengarna skulle räcka till. Det känns idag så fullkomligt egoistiskt.

Nej för mig framstår Studenten för de flesta som ett 100-meterslopp där deltagarna stannar på 80 meter och firar med bengaliska eldar och publiken vrålar med i deras "enorma" bedrift i att ha tagit sig NÄSTAN till mållinjen.