Har inga syskon och har aldrig velat ha några.
Och till dem som anser att ensambarn är egoistiska så vill jag bara säga att med rätt uppfostran kan man vara egoistisk på ett ödmjukt sätt där man tänker på andra och sätter dem främst samtidigt som man ser till de egna intressena. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Fast en gång upplevde jag att jag fick jag dela mamma med barnen till en av pappas bekanta. Deras mamma hade dött och jag förstod ju inte vidden av det men mamma som förstod gav dem mycket uppmärksamhet. Jag minns att det kändes som att jag skulle dö av avundsjuka, jag var så ilsk och ledsen och det spelade liksom ingen roll vad mamma sa, hon hade övergett mig, så kändes det just då!
Vid ett tillfälle i 14-årsåldern var jag hemma hos min dåvarande bästis, hennes föräldrar var inte hemma och hon och hennes bror hade fått en påse mintkulor att dela. Ska tilläggas kanske att hon och hennes bror avskydde varandra, han var ca 17 då. Det slutade i alla fall med att de låg på golvet och slogs om mintkulorna för det blev inte lika antal i deras högar. Jag stod bredvid och bara tänkte tyst för mig själv att jag var tacksam över att vara ensambarn och att jag skulle fått hela påsen själv. Och hade en sådan konflikt uppstått hade jag gladeligen gett bort min andel för att slippa tjafsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar