Marie från Karelen

Maries pappa var filosofie doktor och sa till Marie när hon var ung att hon skulle läsa ekonomi i Helsingfors. Hon lydde och 1946 mötte hon sin kärlek när han skulle växla pengar hos henne på banken i huvudstaden. Han sa vid första mötet 'är du inte förlovad med någon så vill jag gifta mig med dig'. Och så blev det! Hon har rest jorden runt och upplevt äventyr många bara drömmer om! Hon kan fyra språk flytande och förlorade sitt enda barn bara dagar efter att hon föddes.

Hennes man lever inte längre men hon talar om honom som om de inte varit ifrån varandra länge och snart ska ses igen. Han blev redaktör för tidningen Arbetet och författade diktsamlingen Väntan 1950 där han skrev denna dikt om sin nya fru:

Virvelvind

Vad det gnistrar åt vägen där borta mot skogen, den soldisgrå! Som en lek av diamanter eller liar i slå eller bergets nysprängda branter.

Där är hon, det är lilla Marie på sin skummande vita cykel - silver och elfenben. Hon har fått den ny med pump och en liten, liten nyckel. Och nu kör hon i sken, och vägen lyfts i en sky.

Kommen mittför skriker hon skratt, och sen kör hon i fläng uppåt slaktarebacken - med håret blåst ifrån nacken och kjolen vindad om livet.

Till krönet hunnen måste hon svänga för stationens smutsgula länga. Långt förr än det är beskrivet är hon försvunnen.

Nu är Marie 84 år. Hon bor i en lägenhet hon inte kan lämna då det inte finns någon hiss och hon känner sig som en fågel i bur. Hemtjänsten öppnar fönstret och vädrar, kokar kaffe och går sedan hem efter en kort stund. Hon har ingen mat i sitt kylskåp och det lilla hon äter får hon hjälp att köpa av en ung man i huset som talar illa om henne och som stal hennes mobiltelefon.

Jag mötte Marie för första gången idag. Hon satt i fönstret och väntade på att någon skulle gå förbi. Någon som ville ta hennes hundralapp och köpa en liter mjölk och ett par bullar till henne. Jag sa att jag kunde hjälpa henne och fick komma in i lägenheten. Den var fin med gamla möbler och minnen i överflöd. Det stod en rullstol i hallen och jag frågade när hon var ute på promenad sist. Det visste hon inte, det var så länge sedan att hon inte kom ihåg. Jag gick upp och hämtade Baltis och när jag kom tillbaka hade hon klätt om till sina finaste kläder och hade en basker med guldtrådar.

Tre timmar senare var vi tillbaka från vår utflykt. Det fanns då mjölk i kylen och bröd i lådan. Och ett leende på Maries läppar.

Jag fick en tavla hon målat. Den ska jag hänga upp fast jag avskyr färgen orange. För jag vill inte glömma Marie från Karelen. Hon påminde mig om varför jag har ambitioner. Jag vill uppleva lika många äventyr. Och jag ska tjäna så bra att min mamma inte får en ålderdom som Marie. Mamma ska ha någon som tar hand om henne när jag inte kan. Hon ska inte behöva fundera på när hon var ute på promenad sist och kylen ska vara full med mat.

Marie fnittrade som en förälskad fjortis när hon fick se alla träden i Pildammsparken. Hon satt i sin rullstol och sjöng när hon såg de nyfödda ankungarna i sjön. Hon tjöt till av glädje när hon såg alla tulpanerna vid Margaretapaviljongen.

Jag frågade om hon ville ta en fika i parkens café och hon njöt av sitt varma kaffe och vi delade en snäcka och en gräddbulle som om vi känt varandra en evighet.

Idag lärde jag känna Marie från Karelen. Det har varit en bra dag.