Tokigt

Baltis och jag har varit och lämnat nya dagisschemat och jag klappade Mosaik medan Baltis lekte gott med Kajsa.
Nu är vi på väg hem och när jag tittade upp mot himlen fick jag en tanke som återkommer då och då.
Hur kan människan acceptera att vi inte vet hur stort universum är? Hur kan de flesta inkl jag själv leva våra liv här på jorden med annan sysselsättning när vi inte har svaret på den frågan? Det är tokigt, att bara acceptera att vi inte vet och vara nöjda med det.